Fortsättning:

” Detta är en yttring/manifestation som växer under den aktiva konflikten och slutar växa när konflikten har lösts. När “läkningsfasen” börjar kommer patienten att känna sig trött, hungrig och kommer att ha svårt att sova. Men, de kommer att märka blod i avföringen eller eventuellt ha en svart avföring om massan (”tumören”) är högre upp tillsammans med vissa tarmfunktionsregelbundenheter såsom diarré eller förstoppning.

Tyvärr med tanke på dessa symtom är det i läkningsfasen när massan har slutat växa att patienten diagnostiseras.

När det gäller diagnosen så får individen sin andra chock, som med tanke på diagnosens natur kommer att påverka leverns parenkyma och de kommer att utveckla leverknölar som ett resultat.

Varför specifikt levern? Anledningen till att levern svarar på en “svältkonflikt” är att på en arkaisk nivå så förstod individen att en tarmstoppning ( stopp i tarmen) leder till svält. Med andra ord kommer mat så småningom inte längre att gå in eller ut ur systemet och som ett resultat svälter de till döds.

Levercancer :

Några veckor senare kommer de att diagnostiseras med levercancer. Men om de har en operation och tillväxten avlägsnas kommer de att känna sig säkra igen och leverknutorna slutar också då att växa.

En annan möjlighet är att individen upplever en “attack mot buken” som också kommer att utvecklas till en “seriös” massa, eller torkning av denna speciella vävnad, i bukhålan.

Detta är också något som kommer att utvecklas under den aktiva konfliktfasen. Dock, när patienten kommer överens med sin diagnos och läkningsfasen börjar, så arresteras tillväxten och vätska börjar fylla bukhålan. Detta tillstånd kallas “ascites”.

Ascites :

Denna vätska är vanligtvis hanterbar och behöver inte tas bort såvida inte patienten under tiden har en “existens”-konflikt vilket innebär att deras njuruppsamlingsrör var i “vätskekonserveringsläge” för att hjälpa individen att överleva längre.

Vätskan motiverar i sådant fall borttagning men då kan andra komplikationer utvecklas eftersom detta är en “vital vätska” som tas bort från kroppen och det kräver mycket energi och resurser för kroppen att ersätta de element som finns i detta vätska. Som ett resultat försvagas patienten mer och mer varje gång vätskan “hanteras”.

Jag har bloggat mycket om den här “överlevnad”-konflikten, så läs “The Art of Surrender” för mer information.

(Se ”TILLÄGG” längre ner i inlägget efter del 3/ Alexandra)

Tyvärr betraktas ascites i traditionell medicin som en “slutstadiet”-cancerprocess och då allt de kan göra är att försöka göra dem mer bekväm genom att ta bort vätskan och administrera opioider som snabbt leder till döden.

Lungcancer :

Den andra möjligheten är att, eftersom individen har fått en dödsstraff ( i och med sin första cancerdiagnos), att de kommer att utveckla lungnoduler som ett resultat av en “rädsla för döden”-konflikt. Dessa växer också under den aktiva konfliktfasen och slutar växa när konflikten löses.

Mild hosta tillsammans med nattsvett som börjar i gryningen är en tydlig indikator för en olöst lungkonflikt. Detta är något som kommer att utvecklas när individen får höra att de bara har en kort tid att leva och att de bör få sina affärer i ordning.

Förhoppningsvis har alla nu en bra uppfattning om hur en cancer kan spridas enligt vad Dr. Hamer upptäckte.

Den stora frågan är om vi befinner oss i alla dessa läkningsfaser varför dör så många människor av cancer?” (Se del 3.)

Del 3

”Varför dör en cancerpatient? :

Man tror ofta att när en person har diagnostiserats med cancer så är döden mycket nära. För det mesta är det denna tro som blir en självuppfyllande profetia.

Det finns många felaktigheter kring cancer som måste delas upp/brytas ned, och om hur en cancerpatient faktiskt dör.

Naturligtvis när man diagnostiseras med cancer, till exempel en kvinna som diagnostiseras med bröstcancer och hon dör, anges dödsorsaken som ”bröstcancer” när bröstet faktiskt inte hade något att göra med dödsorsaken.

Problemet är att människor inte ifrågasätter detta, de accepterar det bara utan att förstå att bröstet inte är ett vitalt organ och när bröstet blir sjukt att bröstcancern i sig själv inte kommer att vara livshotande.

Så varför och hur dör en bröstcancerpatient? :

Jag har redan nämnt i del 2 av den här bloggen att det finns en sekvens av chocker som är ansvariga för frånfället/döden av en tarmcancerpatient. Bröstcancer är inte annorlunda.

Låt oss titta på bröstcancer-“sekvensen” av metastaser. Det är väldigt likt, och alla väldigt lokalt vid den ursprungliga diagnosen, med andra ord i närheten av bröstet.

För att förstå detta bättre, försök att föreställa dig vad en kvinna upplever vid en sådan diagnos. I dagens värld är det en chock av stor storlek eftersom hon påverkas på så många nivåer, särskilt om hon fortfarande är ung och eventuellt ogift.

Först kan hon utveckla en “självdevaluering”-konflikt nära själva bröstet, och här tittar vi på lymfen som ligger i axillan, vilket betyder under armen/armhålan.

Vid den tidpunkten blir det en degeneration av celler som kallas nekros i lymfan som kommer att fortsätta så länge hon är i djup konflikt. Så snart hon kommer till rätta med diagnosen och kanske om hon har fått en lumpektomi, så kommer lymfvävnaden att repareras och en utvidgning att utvecklas.

Om hon fortfarande är ung och särskilt speciell/mån när det gäller sitt utseende kan hon utveckla “amelanotiska melanom” på mastektomisärret ( operationsärret) eller om hon inte har gjort något ( ingen operation) och bröstknölen har perforerat huden så kommer hon att utveckla en “missbildande”-konflikt eftersom hon inte längre är perfekt i sitt utseende.

Tyvärr ser traditionell medicin allt detta som metastaser och larmklockorna börjar igen ( nya chock-konflikter). Nästa eventualitet kan vara tvåfaldig där hon går in i en “cancerrädsla”-konflikt som påverkar lymfan i mediastinum och i halsen.

Dessa “lymfer” är egentligen inte samma cellstruktur som lymfen i axillan (armhålan), men uppför sig på liknande sätt.

Återigen, så länge hon är i konflikt så degenereras vävnaderna (sår/ulcus bildas internt i detta fall) och det är inte förrän hon har fått “all clear” som dessa vävnader går in i reparationsfasen och hon kommer att utveckla knölar på halsen och eventuellt i nyckelbenet. I en mycket stor masskonflikt kan lymfen i mediastinum (bröstkaviteten) också förstoras.

Samtidigt upplever hon ”en attack mot bröstet” där pleura (som består av 2 membran) som omger och skyddar lungorna kommer att utveckla mikroskopiska celler mellan membranen för att skydda bröstkaviteten från attack.

Naturligtvis i detta fall kan ”angriparen” vara cancern eller det kan vara en kirurgisk kniv om patienten fruktar operation.

Här igen, under den aktiva konfliktfasen, finns det inga symtom, men när patienten hanterar/förlikar sig med denna bröstcancerprocess så kommer vätska att fylla utrymmet mellan membranen i pleura ( som omger lungorna) och hon kommer att diagnostiseras med “pleural effusion” om hon får svårt att andas.

Om denna vätska avlägsnas och testas, kommer dessa mikroskopiska celler att ses som cancer som sprider sig när det i själva verket är en biologisk form av “självskydd”.

Detta är potentiellt en livshotande situation, särskilt om hon är i “överlevnadsläge” och hennes kropp håller kvar vätska. Att vara i överlevnadsl